Skötarens roll i slutenvården? Vad förväntar sig patienterna? Hur förbättrar vi slutenvården?
När jag läser om folk som hatar den psykiatriska slutenvårdens personal, så får det mig att undra; Vad förväntar sig patienterna av oss egentligen? Många ser oss personal som hårda, elaka och kalla. Missförstå mig inte, man ska alltid visa sina patienter respekt och ge ett värdigt bemötande.
Men vårat mål är ju liksom inte att bli patientens föräldrar eller kompisar. Vårat mål är ju att patienten ska bli så stabil att den kan fortsätta vårdas utanför sjukhuset.
Kommer en patient till mig och har skurit sig så är mitt tillvägagångssätt följande: tvätta av, torka torrt, lägga om och informera en läkare och sedan följa dennes direktiv. (så länge såret inte behöver sys eller dylikt)
Väljer läkaren att ordinera tätare tillsyner så följer jag det och observerar oftare. Om patienten säger att den behöver prata ut om sin ångest eller vad det nu rör sig om så sätter jag mig hos den och snackar. I övrigt respekterar jag att patienten väljer att vara ifred.
En fråga jag gärna vill ha svar på är: Vad vill t ex. en självskadande patient att vi ska göra efter en sådan här incident? Gulla med dom? Kramas? Försöka diskutera vad som utlöste det hela? Lämna patienten ifred?
Såklart är det olika, men i allmänhet liksom.
Hur ska vi inom slutenvården agera för att patienterna ska sluta hata oss? Hur ska slutenvården förändras till det bättre?
Men vårat mål är ju liksom inte att bli patientens föräldrar eller kompisar. Vårat mål är ju att patienten ska bli så stabil att den kan fortsätta vårdas utanför sjukhuset.
Kommer en patient till mig och har skurit sig så är mitt tillvägagångssätt följande: tvätta av, torka torrt, lägga om och informera en läkare och sedan följa dennes direktiv. (så länge såret inte behöver sys eller dylikt)
Väljer läkaren att ordinera tätare tillsyner så följer jag det och observerar oftare. Om patienten säger att den behöver prata ut om sin ångest eller vad det nu rör sig om så sätter jag mig hos den och snackar. I övrigt respekterar jag att patienten väljer att vara ifred.
En fråga jag gärna vill ha svar på är: Vad vill t ex. en självskadande patient att vi ska göra efter en sådan här incident? Gulla med dom? Kramas? Försöka diskutera vad som utlöste det hela? Lämna patienten ifred?
Såklart är det olika, men i allmänhet liksom.
Hur ska vi inom slutenvården agera för att patienterna ska sluta hata oss? Hur ska slutenvården förändras till det bättre?
Jag skyndar mig...
Jag skyndar mig. Skyndar från bussen. Skyndar mig in på psykakuten genom tunga metalldörrar. Det sitter några gula löv på min svarta jacka. Det är höst och höstruskigt. Mitt hår ligger blött och tungt över mitt blöta ansikte, medan jag klär om till vitt och febrilt försöker torka håret med en landstingshanduk. Jag skyndar mig in i det låsta köket och häller upp en kopp rykande hett, svart kaffe. Skyndar mig in på rapport.
Det är höst och hur deppigt det än låter är det ganska fint att uppleva just hösten på det sättet 06.30 en måndagmorgon då man helst egentligen skulle stannat i sängen.
Vidare till vad som faktiskt hände idag på jobbet.
Rätt lugnt de tre första timmarna. Jag och L hade mottagningssidan. Hade två sökande. Ångest och depression. De fick åka hem båda två.
Sen drog det jädrar anacka igång! Mellan 10 och 12 hade vi 3 polistransporter. Två akuta psykoser och en man som hotat sin familj att suicidera genom att skjuta sig genom munnen och sen vägrade åka till sjukhuset. Då mannen berättade att han tagit lite för många sobril och zyprexa fick han åka direkt till somatiska akuten för att bli utredd. Polisen följde med såklart.
Mannen kom åter efter ett par timmar. Kvarhållen, skärpt x-vak och med tanke på tidigare våldstendenser och att han för några år sedan vårdades enligt LRV (lagen om rättspsykiatrisk vård) blev han inlagd på PIVA.
PIVA fick rätt mycket från oss den dan kan jag säga...
Det är höst och hur deppigt det än låter är det ganska fint att uppleva just hösten på det sättet 06.30 en måndagmorgon då man helst egentligen skulle stannat i sängen.
Vidare till vad som faktiskt hände idag på jobbet.
Rätt lugnt de tre första timmarna. Jag och L hade mottagningssidan. Hade två sökande. Ångest och depression. De fick åka hem båda två.
Sen drog det jädrar anacka igång! Mellan 10 och 12 hade vi 3 polistransporter. Två akuta psykoser och en man som hotat sin familj att suicidera genom att skjuta sig genom munnen och sen vägrade åka till sjukhuset. Då mannen berättade att han tagit lite för många sobril och zyprexa fick han åka direkt till somatiska akuten för att bli utredd. Polisen följde med såklart.
Mannen kom åter efter ett par timmar. Kvarhållen, skärpt x-vak och med tanke på tidigare våldstendenser och att han för några år sedan vårdades enligt LRV (lagen om rättspsykiatrisk vård) blev han inlagd på PIVA.
PIVA fick rätt mycket från oss den dan kan jag säga...
Förtydligande! + ett arbetspass.
Förtydligande!!!
Det jag skriver om patienterna är till 95 % fiktivt. När jag skriver om vad en patient gör eller hur den beter sig är det alltså sådant som vanligen händer där jag jobbar, men jag skriver aldrig något om en enskild patient. Är väldigt noga med sekretessen och när jag skriver ser jag till att ingen patient kan identifieras. Jag skriver den här bloggen för att människor ska få en inblick av hur vi jobbar i psykiatrin.
Tänk, trots att det inte var så längesen man var på semester så är man lika trött som innan semestern började... Underligt det där. ;-)
Jobbar natt nu, men har varit lite körigt på avdelningen. Är på PIVA.
För tillfället är det fullt på avdelningen. Knökfullt. Alla 6 platser är belagda med riktigt, riktigt sjuka patienter. Ibland kan det ju vara så att flera stycken patienter för tillfället är så stabila att de kan flyttas till någon annan avdelning och bara väntar på plats liksom. Men nu är det liksom bara patienter som mår superkasst.
Två supermaniska kvinnor som flög på varandra tidigare idag, Tre stycken utåtagerande schizofreni-patienter och en personlighetsstörd tjej med ett svårt självskadebeteende i form av att hon gnuggar glassplitter på olika delar av kroppen och även äter glas.
Jag älskar verkligen mitt jobb, men ibland när man går hem bara ringer det i huvudet av alla skrik. Det känns för övrigt inte heller bra att inom loppet av tre timmar ha hunnit bältat två patienter och tvångsmedicinerat bägge.
Jaja, jag lever iaf i tron att det finns en väg till ett bättre liv för alla mina patienter.
Så mycket...!
Ja, den senaste tiden har det känts som jag inte hunnit blogga. Eller jag har helt enkelt inte tagit mig tid till det. Varit på akuten nästan hela tiden. Tänk, jag fick ett sånt underligt samtal för ett par dagar sen.
Jag: Psykiatriska akutmottagningen, *****.
Patient: Ja, hej. Du, jag skulle behöva lite hjälp.
Jag: Okej, vad kan jag hjälpa till med?
Patient: Jo, det skulle vara kanon om du körde ut några förpackningar stesolid åt mig.
Jag: Alltså, jag kan för det första inte lämna avdelningen och än mindre bara köra ut och ge dig mediciner utan att ens veta om du är ordinerad dessa.
Patient: Alltså, det här är helt sjukt! Varför i helvete är det så jävla svårt att ge mig lite lugn och ro? Fattar inte du att jag har ångest!!!???
Jag: Jag förstår att det känns jättejobbigt, men tyvärr kan jag inte göra så mycket. Du får helt enkelt komma hit och prata med en läkare. Du behöver ingen remiss, det är bara att komma hit så snackar vi. Fast det bästa vore ju om du ringde din öppenvårdsmottagning, där dom känner dig bäst. Du har en öppenvårdskontakt va?
Patient: Jäääävla skötarbög, dra du åt helvete!!!
*klick*
Jag förstår inte riktigt vad jag gjorde för fel? Jag var respektfull, gjorde vad jag kunde, bjöd in patienten för ett samtal. Om ni som läser detta har någon förklaring, kommentera gärna.
Jag förstår att man kan må så dåligt att man låter det gå ut över andra, men jag accepterar inte dessa skällsord och brist på respekt. Trots att man har en psykiatrisk diagnos kan man inte bete sig hur som helst. Alltså, är en person inne i en akut psykos, är jättemanisk eller har tourettes hade jag kunnat ta det, men jag vet att den här patienten lider av en borderline personlighetsstörning.
Jaja, nog om det.
I övrigt var det relativt lugnt på mottagningen, skönt tempo. Precis så att det varken var mycket eller för lite att göra. En jämn ström.
Ha det bra allihopa!
Jag: Psykiatriska akutmottagningen, *****.
Patient: Ja, hej. Du, jag skulle behöva lite hjälp.
Jag: Okej, vad kan jag hjälpa till med?
Patient: Jo, det skulle vara kanon om du körde ut några förpackningar stesolid åt mig.
Jag: Alltså, jag kan för det första inte lämna avdelningen och än mindre bara köra ut och ge dig mediciner utan att ens veta om du är ordinerad dessa.
Patient: Alltså, det här är helt sjukt! Varför i helvete är det så jävla svårt att ge mig lite lugn och ro? Fattar inte du att jag har ångest!!!???
Jag: Jag förstår att det känns jättejobbigt, men tyvärr kan jag inte göra så mycket. Du får helt enkelt komma hit och prata med en läkare. Du behöver ingen remiss, det är bara att komma hit så snackar vi. Fast det bästa vore ju om du ringde din öppenvårdsmottagning, där dom känner dig bäst. Du har en öppenvårdskontakt va?
Patient: Jäääävla skötarbög, dra du åt helvete!!!
*klick*
Jag förstår inte riktigt vad jag gjorde för fel? Jag var respektfull, gjorde vad jag kunde, bjöd in patienten för ett samtal. Om ni som läser detta har någon förklaring, kommentera gärna.
Jag förstår att man kan må så dåligt att man låter det gå ut över andra, men jag accepterar inte dessa skällsord och brist på respekt. Trots att man har en psykiatrisk diagnos kan man inte bete sig hur som helst. Alltså, är en person inne i en akut psykos, är jättemanisk eller har tourettes hade jag kunnat ta det, men jag vet att den här patienten lider av en borderline personlighetsstörning.
Jaja, nog om det.
I övrigt var det relativt lugnt på mottagningen, skönt tempo. Precis så att det varken var mycket eller för lite att göra. En jämn ström.
Ha det bra allihopa!
