Så mycket...!
Jag: Psykiatriska akutmottagningen, *****.
Patient: Ja, hej. Du, jag skulle behöva lite hjälp.
Jag: Okej, vad kan jag hjälpa till med?
Patient: Jo, det skulle vara kanon om du körde ut några förpackningar stesolid åt mig.
Jag: Alltså, jag kan för det första inte lämna avdelningen och än mindre bara köra ut och ge dig mediciner utan att ens veta om du är ordinerad dessa.
Patient: Alltså, det här är helt sjukt! Varför i helvete är det så jävla svårt att ge mig lite lugn och ro? Fattar inte du att jag har ångest!!!???
Jag: Jag förstår att det känns jättejobbigt, men tyvärr kan jag inte göra så mycket. Du får helt enkelt komma hit och prata med en läkare. Du behöver ingen remiss, det är bara att komma hit så snackar vi. Fast det bästa vore ju om du ringde din öppenvårdsmottagning, där dom känner dig bäst. Du har en öppenvårdskontakt va?
Patient: Jäääävla skötarbög, dra du åt helvete!!!
*klick*
Jag förstår inte riktigt vad jag gjorde för fel? Jag var respektfull, gjorde vad jag kunde, bjöd in patienten för ett samtal. Om ni som läser detta har någon förklaring, kommentera gärna.
Jag förstår att man kan må så dåligt att man låter det gå ut över andra, men jag accepterar inte dessa skällsord och brist på respekt. Trots att man har en psykiatrisk diagnos kan man inte bete sig hur som helst. Alltså, är en person inne i en akut psykos, är jättemanisk eller har tourettes hade jag kunnat ta det, men jag vet att den här patienten lider av en borderline personlighetsstörning.
Jaja, nog om det.
I övrigt var det relativt lugnt på mottagningen, skönt tempo. Precis så att det varken var mycket eller för lite att göra. En jämn ström.
Ha det bra allihopa!
Kära psykpersonal .
Du missar en liten pusselbit gällande oss psykdårar
Ibland så kan vi inte hålla oss i skinnet …det är ju därför vi behöver psykpersonal och en stor portion förståelse .(ler)
Hejsan kära Mellan himmel o pannkakor!
Jag har många portioner god förståelse! En person med en borderline är inte sjuk i den bemärkelsen att den inte kan stå för vad den gör. En pusselbit gällande oss personal är att vi också är människor med känslor. Men om vi inte håller oss i skinnet så startas bloggar som t ex. "psykiatrin.blogg.se" där man hänger ut oss med namn och saker vi sagt. (ler)
Hej!
Det finns skitstövlar bland psykpatienter. Det finns skitstövlar bland vårdpersonal. Även om det till en viss gräns är nyttigt att granska sitt eget beteende så måste man ibland träna på att bara skaka på huvudet och inte ta det personligt. Hade inte du lyft luren hade säkerligen någon annan fått en utskällning. (Åtminstone har den här inställningen hjälpt mig att stå ut alla åren i vårdsvängen, fast som psykfall då ;))
Alltid roligt med bloggar från "andra sidan" :)
Håller med till 100 %!
Jag tog det inte personligt och skakade bara på huvudet åt det, men det var mest en reflektion ang. det faktum att psykpatienter klagar så mycket om en personal ens höjer rösten, men själv kan de kläcka ur sig lite vad som helst. Människor som är patienter inom psykiatrin försöker ofta hävda att det inte är någon skillnad på somatisk och ppsykisk sjukdom, men under alla år jag jobbade inom somatiken så fick jag inte ett enda glåpord eller en enda smäll. Konstigt...
Jag ska inte låtsas att jag har svaret på det, bara lösa tankar. Maktfördelningen är en sak. Som psykpatient står man där med byxorna nere, bildligt talat. Man misslyckas med grundläggande saker som "alla andra" klarar, och det rör sig inte bara om en njure eller armbåge, utan om mig som person som det är fel på. Mycket ångestskapande. Och det är psyk jag förväntas vända mig till, är helt beroende av personalens välvilja. Det kan göra mig trotsig, nästan tonårsaktig, vill ta tillbaka förlorad mark. Nu har jag själv aldrig blivit aggressiv eller oförskämd, har mig veterligt ingen konflikt med någon personal, det ligger väl inte för mig, men kan någonstans förstå de som flippar.
Jag tycker att personalen gör rätt i att markera om någon går alltför långt över gränsen. Samtidigt tror jag att det är svårt att komma ifrån att du ibland kommer uppfattas som en elak lägervakt, det ligger liksom i situationen...
Jo, jag tror jag förstår vad du menar. Tack för dina åsikter. =) Är alltid trevligt med någon som är öppen för diskussion.
Förmodligen kommer det alltid att vara såhär. Det är ju så synd bara att vissa patienter inte vill ta emot hjälpen de får.
Jag menar, hatar man psykiatrin så oerhört mycket som vissa verkar göra, varför fortsätter man då ha kontakt med dem?
Håller med om att det är sorgligt när det blir en fastlåst maktkamp som inte hjälper någon.
Varför man ändå har kontakt? Finns säkert flera svar... En sak är väl att alla andra hänvisar till psyk när någon mår dåligt. När ingen annan vill ta ansvar så finns ni där (om ni inte hunnit bli bortrationaliserade och nerlagda förstås). Jag vet att när jag mått som värst (innan jag fick mina nuvarande mediciner) så har jag ofta önskat att jag haft någon annanstans än psyk att vända mig, men inte vetat vart. Just den där desperationen, "jag klarar inte det här själv och de som påstås ska hjälpa mig kan inte hjälpa" - då ligger hatet nära. Det blir starkare just för att man någon gång haft en förhoppning om hjälp. Och så säger man "aldrig mer". Och så blir det kris igen och man vet inte vart annars man ska vända sig. Och eftersom ens tidsperspektiv ofta blir extremt kort när man är desperat så fattar man inte alltid när någon föreslår mer långsiktigt konstruktiva lösningar, man vill bli av med smärtan nu nu nu!
Sedan tror jag ibland att psyk blir en symbol för allt elände i livet. Det är lättare att slåss mot en yttre fiende än mot sig själv.
Oj, nu ska jag inte ta över din blogg. ;) Är roligt när man kan föra en sansad diskussion.
Det jag har tänkt en del på är vad patienterna egentligen vill att vi ska göra för dem... När folk vill ha hjälp av slutenvården undrar jag vad de väntar sig?
Vårat uppdrag är ju först och främst att ta hand om det akuta när patienten anses vara ur stånd att ta hand om sig själv. Dvs, övervakning mestadels. Den egentliga vården och stöttningen ska ju ske i öppenvården.
Ibland undrar jag om patienterna vill att vi sitter och gullar med dom, ger dom kramar och pussar, stoppar om dom och läser en godnattsaga innan stilnocten har gett effekt...
Vi är ju varken föräldrar eller kompisar utan vårdpersonal... Undrar om många förstår våran roll?
Okej, inlägget är bra förutom : "Jag vet att patienten lider av borderline".
Hur kan du veta det!?
Borderline har blivit något som bara slängs lite som det passar...
Det är just p g a den arbetsförhållningen, som jag som patient drar sig för att ringa psykautenheten. För att ni FÖRUTSÄTTER att patienten BARA har en Borderline personlighetsstörnings diagnos. Och om du vore utbildad psykolog/psykiatrier så hade du läst på innan du skrev just detta inlägg. Det står klart och tydligt i de flesta beskrivningar/litteraturer och avhandlingar, att " [...]det är inte ovanligt att en person med borderline personlighetsstörning också har psykoser, dock kortvariga[...]". Självklart uppattar man skällsord som stötande, men i ALLA lägen bör all personal hålla distans, och försöka fånga upp patienten, inte som du "jag vet att patienten lider av borderline". Vad är det för dig? Uppenbarligen inget som ingår i människovärde. Vad efterlämnar du i petientens självkänsla, som trots allt signalerar att denne är i behov av hjälp? Vad blir efterverkningarna?
Borderline är ett samlingsbegrepp för en rad olika personlighetsstörningar, idag anses borderline vara ett förlegat namn, varför man idag skriver dess rätta namn,diagnos, som den jag har IPS/BPS eller någon annan personlighetsstörning. Och nej, det är inte alls ovanlgt attde patientern, mig inkluderat, lider av svåra psykoser. Och nej, det är faktiskt inte alltid patienten vet om att den har t ex psykoser utöver den diagnos som ställts. Jag talar utifrån egen erfarenhet, jag har en svårare typ av emotinell instabil personlighetsstörning, med svåra psykoser osv. Dock visste vre sig jag eller min personal i mitt hem om de svåra psykoserna förräns i år, vilket fick många, inte ala, men många pusselbitar att falla på plats.
Så, nej, du uppträdde inte respektfullt, ditt bemötande var allt annat än respektfull, och hade det här hänt här, vilket det gjort, så hade du med största sannolikhet blivit omplacerad, vilket jag och en jurist inom landstinget,fått igenom här, samt att övriga på akutenheten granskas och arbetsförhållande ses över. Allt för vårdare/skötares och patientens bästa!!!
"Det jag har tänkt en del på är vad patienterna egentligen vill att vi ska göra för dem... När folk vill ha hjälp av slutenvården undrar jag vad de väntar sig?"
Är tyvärr inte så tekniskt begåvad det får mina barn stå för, men jag ville ha med detta i min komentar, ja, jag bollar tillbaka, hur vet någon om hur patienten tänker om våren, vad de kan förvänta sig, hur de skall framföra sitt ärende utan att bli utpekad eller förlöjligad, eller vad nu patinenetn kan bära med sig. Det är faktiskt inte alltid patienten vet vad e kan förvänta sig, de kanske har blivit missförstådda men ändå fortsätter söka hjälp, eller så kanske de provar om och om igen tills de skapat ett förtroende och vågar lätta på sina tunga bördor, eller...
Det är inte lätt, oavsett ålder/situation, att ta en första eller andra kontakt, och visst, kan man som vårdpersonal förvänta sig ett hjälpbheov hos den sökande, trots hur den framförs?
Mina tonåringar har ett gott språkbruk, jag med, men när jag faller in i mina psykoser har jag fått höra annat, som jag dragit lärdom av och instruerat min personal i min bostad om, ooh som de också får handledning i på öppenvårdsmottagningen, men det är inte alla som har det stödet.
Och om detta var en ung patient som ringde, så bör ju fokus ligga på hjälbehovet som hon i undermeningen signalerar, och agera därefter, inte utgå ifrån att patienten är kopplad tlll en öppenvårdsmottagning eller ej.
Nu önskar jag denna patient att detta enbart var ett typexempel på "en vanlig dag" och hur du tänker runt kring det, och att du tar till dig av kommentarer du får, från gammal som ung. I övrigt tycker jag att det är kanon att en vårdpersonal orkar att dela med sig av sin arbetsdag, och reflektera över den.//
"Jag menar, hatar man psykiatrin så oerhört mycket som vissa verkar göra, varför fortsätter man då ha kontakt med dem? "
"Ibland undrar jag om patienterna vill att vi sitter och gullar med dom, ger dom kramar och pussar, stoppar om dom och läser en godnattsaga innan stilnocten har gett effekt...
Vi är ju varken föräldrar eller kompisar utan vårdpersonal... Undrar om många förstår våran roll?"
ännu en gång, jag blir bara upprörd av det du skriver.. vad har du att göra inom psykvården om detta är dina tankar??
och varför man forsätter ha kontakt med psykvården? för att inte dö antagligen!! tänk dej för innan du skriver saker.
//helena.
Borderline?.. Var inte så säker, tänk bipolär eller adhd. Du vet en diagnos som ställdes när, under vilka förutsättningar o.s.v? En diagnos i dag, en annan i morgon...
förutsätta att man har en öppenvårdskontakt när nån ringer i ren desperation av ångest är fel och respektlöst. Hjälp denne och övertala att komma in på psykjouren så att ni kan hjälpa H*n där. Kanske e första gången denne ringer och så får den ett sånt bemötande. Tror du h*n ringer igen?! Nej skulle inte tro det.
borderline har sen 80-talet varit
en "slaskdiagnos..." och att så arrogant utesluta att vederbörande har tourettes eller annan diagnos är lite anmärkningsvärt...eftersom du ju faktiskt jobbar inom psykiatrin.
det du "vet" herr/fru "psykpersonal" är väll max vad du kan utläsa i en journal.
en journal är inte likställt med den definitiva sanningen...förhoppningsvis speglar den verkligheten till största del,men att den kan innehålla felaktigheter och brister kan undertecknad skriva under på.
den som jobbar inom psykiatrin är väl medveten om att både kompetens och utredningsresurser rörande diagnostik skiljer sig från mottagning till mottagning och från personal till personal.
likaväl som det finns kompetens,likaväl finns motsatsen och dess konsekvenser...
likaväl som det finns resurser,likaväl finns motsatsen och dess konsekvenser...
köper dock resonemanget rörande att ogilla att bli kallad än det ena än det andra...
Jag hittade din blogg av en ren slump och jag har läst några av dina blogginlägg - det märks att du gillar att skriva :D
