psykpersonal

Skötarens roll i slutenvården? Vad förväntar sig patienterna? Hur förbättrar vi slutenvården?

Själv förväntade jag mig ingenting av personalen medans jag var inlagd. Alla människor är olika, och vissa var rena "guldkornen" medans andra var fruktansvärda rent ut sagt.



Ja, alltså du har helt rätt att vissa har väldiga fördomar om psykpersonal speciellt ungdomar...



Sen till frågan...det är ju olika från patient till patient, och visst har ni era läkarordinationer att lägga om tvätta, rapportera osv. Det är ganska svårt att besvara frågan eftersom det är så olika. En del kanske mår bättre att man pratar med dem istället för att man tar tag riktigt hårt i personen från rummet för att lägga om ex handlederna...



För som patient känner man sig väldigt illa bemött när dem drar/klöser en ut ifrån rummet. Man är inte direkt på "prathumör" efteråt. aja, nu ska jag till skolan. /mvh milla

jag är övertygad om att det framför allt handlar om att bli bemött med respekt. att kunna dela ett skratt och inte fastna i det som varit.



angående personal inom slutenvården så finns det där, som på andra ställen, flera olika sorter. en del som bryr sig och en del som kanske skulle jobba med något annat. trots allt så tror jag att den personal som blir omtyckt är den som håller gränser samtidigt som den respekterar patienten och kan dela ett skratt. jag tror att det farliga börjar när personalen dras med i patientens negativa tankar. att enligt kbt- och dbt-metoden fokusera på här, nu och framåt har visat sig effektivt i studier. det kan vara väl värt att pröva.

ha en fin dag,

e.

Eftersom jag aldrig kan hålla käften fortsätter jag här. ;)



Jag har 15-20 inläggningar bakom mig, bl.a. för självskadande, och har pratat med folk på nätet i ett antal år, det jag kommit fram till är som Camilla sa att folk är olika. Ingen helt lätt uppgift för vårdpersonalen alltså!



En sak är att självskadande är som ett skrik. Ibland skriker man för att få uppmärksamhet ("hallååå där"), ibland bara för att det gör så j-a ont inuti ("aaaaaajjjj"). Hur gör du när någon sitter och skriker?



Min personliga åsikt är att man helst inte ska belönas med extra uppmärksamhet om man skadar sig - kom ihåg att bestraffningar, spydiga kommentarer o.dyl. också är uppmärksamhet! En del patienter kan säkert bli sura då men det är bättre i längden. Det måste balanseras med extra uppmärksamhet när man faktiskt sköter sig. En del patienter är skitbra på att säga ifrån när de vill snacka, göra saker. En del är som jag, extremt självkritiska, vill inte störa personalen, skäms över att kräva något. Då är det guld värt om någon ändå frågar en ibland hur man mår även fast man är tyst och går undan.



Vissa vill vara inlagda för att de gillar strukturen. Jag har aldrig sökt mig till slutenvården, bara ifrån mitt privata helvete. Är man suicidal lever man under dödshot.



En annan fråga är hur blir en person i kris stabil? För vissa tillstånd hjälper mediciner, men för livsångest krävs oftast en mänsklig kontakt. Gullegull, om du så vill. Fast egentligen mer att bli lyssnad på utan att avfärdas med ”det blir nog bra ska du se”. Svårt.



Vi är säkert ense om att öppenvården skulle behöva funka bättre på många ställen. Någon sorts mellanvård skulle också finnas med dagliga verksamheter. Ni inom slutenvården kan inte kompensera för brister inom andra delar av organisationen, tyvärr.

Och angående föräldrarollen så tror jag ni har svårt, särskilt med yngre patienter, att komma ifrån den. Ni bestämmer när maten serveras, när man ska gå och lägga sig, om man får gå ut och leka... ;)

Generellt sett upplever jag att psykpersonal bemöter en med respekt och värdighet. Det är oerhört viktigt att inte skuldbelägga patienten den den situation som han/hon har hamnat i. Även om patienten har skuld till situationen är det inte rätt plats att inom slutenvården försöka få patienten inse detta, eftersom många patienter redan själva skuldbelägger sig. Jag har ibland upplevt att vissa inom psykvården försöker använda skuldbeläggning som en sätt att få patienter att se att de själva kan styra över livet, typ "du har själv försatt dig i denna situation, då kan du också ta dig ur den själv"... Det är dock sällan konstruktivt.



I övrigt handlar det nog bara om mänskligt sunt förnuft. Och att om någon drar sig undan mycket, fråga hur det är, för patienten kanske inte vågar störa.



Men man skall också betänka att det är skillnad på att hata psykvården som system, och att hata psykpersonalen. Psykfall är ofta väldigt utsatta, och det blir lätt att de hamnar i en hjälplös situation inom den psykiatriska vården, eftersom den är så dåligt uppbyggd.

Jag vill säga tack för alla åsikter och kommentarer ni har! Oerhört nyttigt för mig att få veta hur patienterna egentligen känner inför psykiatrin.



I min blogg fokuserar jag mycket på personlighetsstörningspatienter eftersom det ofta ses som den svåraste patientgruppen att vårda och därför också gör det till den mest spännande gruppen enligt mig.



Signaturen "S" frågade mig hur jag gör när någon sitter och skriker. Det beror på situationen. Men i allmänhet hyssjar jag och försöker mana till ett stödjande samtal istället.



Något som jag hört ofta är: Istället för allt lugnande skulle en kram ibland hjälpa bättre. Det sätter mig som kille i en lite jobbig situation. Jag skulle gärna ge mina patienter en kram för att de skulle känna sig lite bättre, men problemet är: Hur vet man att man inte inkräktar på personens integritet med en kram? Speciellt som kille. Många borderliners har ju tidigare varit utsatt för övergrepp osv. Kommer man som kille lite för nära med en kram?



I de situationer jag ger mina patienter kramar brukar jag alltid fråga först.



Hur ska man göra tycker ni?

Gud vad jag önskar att jag kunde säga: krama på bara. Men när du är kille så tror jag det kan vara knepigt både för patienten och för din egen säkerhet. Har man ett jobbigt förflutet med killar kan det sätta igång saker, även om man kanske inte klarar att säga ifrån just då. Och dessutom tenderar man att tolka andras handlingar utifrån sitt eget känslotillstånd... blir man arg nästa dag kan man se det på ett annat sätt och du kan få skit för det. Det behöver inte alls vara så att man avsiktligt ljuger och försöker manipulera, utan man ser verkligen världen annorlunda. Så tror jag "normala" människor också gör, det blir bara mer extremt när man har extrema känslor. (Nu kanske andra inte håller med mig, det är min personliga åsikt)



Vad man alltid kan göra är att sitta bredvid, lyssna eller bara finnas där, kanske snacka om katter eller Idol eller världspolitik. Mänsklig kontakt.

Personligen avskyr jag när människor rör vid mig, oavsett kön. Om någon skulle försöka krama mig, utan mitt tillstånd, skulle jag blir rädd och arg. Detsamma gäller när någon lägger en hand på min axel eller hand. Jag blir definitivt inte lugnare av det, utan drar mig bara mer undan. Och även om inte alla känner så, kan en kram göra mycket mer skada än nytta. Tyvärr... Bättre är att respektfullt lyssna, utan att döma.

Empatisk konfrontation tror jag på baserat utifrån vad jag behöver.. Sen tror jag det där "i allmänhet" inte existerar. Man måste lära sig se individen och möta varje individ för sig. Det finns inget som passar "i allmänhet".

Jag har aldrig varit inne och läst hos dig förut men ramlade förbi nu och måste lämna en kommentar. Jag är själv en f.d. patient inom psyk med borderline (numera högfunktionerad borderline vilket i alla fall jag föredrar att kalla det för)

Jag har själv aldrig förväntat mig att personalen ska bli ens förälder eller kompis, även om man ibland har önskat det då det är något jag alltid har saknat. men jag har smatidigt vetat att det är omöjligt. Jag vill ha hjälp inom psykiatrin. Men när jag var inlagd och fick rakt i ansiktet av en läkare "Du ska ta vara på dina kontaktpersoner. Gör du inte det så kan du lika gärna åka hem för du har både säng och medicin hemma", eller när jag ringde till min terapeut för att jag hade så stark ångest och inte ville leva längre så sa hon "Jag vet att du klarar av det där själv", elelr när jag sökte på psykakuten (ett ställe dit jag ALDRIG brukar söka hjälp själv, gjorde dte bara endast en gång) då jag försökte vara lite snäll mot läkaren och visa att jag inte ville vara en belastning för dom och sa att jag nog behövde en natt; då sa hon att det inte gick för det skulle innebära för mycket pappersarbete för dom, trots att jag grät så mycket så jag nästan inte fick någon luft, rödsprängd i ansiktet och tårarna forsade.

Jag måste nog säga att jag tycker att man ska KRÄVA mer än så av utbildad psykpersonal. Att vara trevlig, hjälpsam och tillmötesgående är inte samma sak som att bli förälder eller kompis med en patient. Däremot kan man undra vad psykpersonalen egentligen kräver av oss patienter. Att vi ska klara av allting själva, att vi är gjorda av stål, att vi ska ha verktyg till att lösa alla världens problem eller att vi ska orka ta itu med allt kaos på egen hand trots att man inte ens vet hur man ska överleva dagen.

Ska det vara så så kan man lika gärna lägga ner hela psykverksamheten.



//Maria

Jag tror också på att se varje individ. Det är svårt med en generell mall, trots att patienterna har samma diagnos.



Jag har träffat mångamånga UNDERBARA inom psykiatrin. Varför underbara? För att de har sett Mig. Inte fokuserat på det sjuka. De har visat att de finns där. Lyssnat, men också satt gränser.



För mig har nog en balansgång varit viktigt. Skötare som är kalla och har tydliga regler behövs nog, liksom de mer empatiska och flexibla. Vissa passar nog den ena eller den andra bättre.



Det jag också uppskattat mer är de som inte tillåtit "grodor hoppa ur sin mun", utan som tänkt före. Ord som "ryck upp dig" har inte stärkt mig. Jag fick då en känsla av att bli oförstådd över hur ont jag hade inombords.



Slutenvården är för mig en faktor till att jag idag sitter här och skriver. Att jag mår bra!



Tack för en intressant blogg med viktiga frågeställningar!



Kika gärna på min och min kompis positiva blogg. Handlar om att se ljuset i vardagen!

Vi båda har ett trassligt förflutet.



www.vardagsljus.blogspot.com

Personligen: Lämna mig ifred!



Men jag tror många andra vill få uppmärksamhet genom detta, alltså en svår fråga!

Nu har jag inte läst hela din blogg, utan fastnade här i det du skriver. Jag har tidigare arbetat inom psykiatrin i nästan 20 år. Precis som du, skötare. Att jag valde att gå vidare, att lämna den psykiatriska öppenvården och slutenvården beror på längtan att få arbeta utifrån den jag möter, dennes önskemål. Inte psykiatrins önskemål.



Jag tror, som så många andra skrivit med egna erfarenheter, att det gäller att SE människan. Vad den behöver. Det går inte att säga vad en "klump" människor behöver. Bara för att man av någon orsak hamnar på en psyk.akut eller på en psykiatrisk avdelning betyder inte att man är en viss sort, som behöver en viss sorts vård. Bara för att jag råkar ha en slags diagnos så betyder det inte att jag behöver ha ett visst sorts bemötande, hela, hela tiden.



Klarar man av att se människan och inte diagnosen så löser det otroligt mycket. Det är inte psykiatrins uppgift att uppfostra, eller? Fast min erfarenhet är att endel tror att uppfostran och behandling är samma sak.



Jag möter dagligen människor som farit så illa i psykiatrin. Det är så sorgligt att det är så. Samtidigt är det så att jätte många får verkligen det de behöver. När jag pratar med människor om vad som hjälp. Vad just den personen tyckte att de blivit hjälpta av, när man återhämtat sig. Ja då handlar det just om detta att man blivit sedd som människa. Att någon gjort något för dem som de kanske inte alls förväntade sig. Känslan av att få vara betydelsefull.

Det allra bästa som jag tror är att möta patienterna med respekt och som individer. Jag har varit inlagd ett flertal gånger och jag skulle efter att ha läst här nästan kunna lova dig att du inte är en av de som ger psykiatrin det dåliga rykte de har. Det som har fått mig att bli rädd för sjukhusen är sjuksköterskor som glömmer bort att ge mig min medicin, läkare som inte lyssnar, kontaktpersoner som glömt bort att vi skulle prata och framför allt all respektlöshet som jag mött.

Som exempel kan jag berätta om första kvällen jag spenderade på en slutenpsykiatrisk avdelning, jag kom dit sent och jag och hon som följt med mig blev visad mitt rum av den som skulle visa sig vara min kontaktperson där vi satt och pratade. Min kp sade att hon skulle koma in senare när mitt sällskap gått och berätta om avdelningens rutiner, något som hon glömde bort. Vad som också glömdes bort var att jag fanns där ensam i rummet och någon råkar av misstag låsa in mig på rummet och där får jag sitta panikslagen i drygt 30 min.

Det är bara en av gångerna som fått mig att tvivla på den vård jag skall få av psykiatrin. Som tur är finns det faktiskt människor som jobbar där som bryr sig, som vet att alla patienter är individer som man bemöter med respekt. De människorna får också min respekt och det gör att vårt arbete blir mycket enklare.

"En fråga jag gärna vill ha svar på är: Vad vill t ex. en självskadande patient att vi ska göra efter en sådan här incident? Gulla med dom? Kramas? Försöka diskutera vad som utlöste det hela? Lämna patienten ifred?"



En fråga med olika svar.

Mitt svar är att man allid sätter sig in i patientens situation, och känner av om denne vill "snacka". Jag kanske inte skulle uppskatta om man utgår från att "hon behver en föräler oh massr av gull", jag är/var själv förälder, men själv hade jag 7har jag ingen närstående, och skulle uppkatta om man satt sig ned fem minuter oh bara tog en kopp kaffe och stämde av läget, så fungerar det nästan här i vart fall, alla är olika, därmed inte sagt att jag vill att de skall bli mina kompisar, nej bevare mig väl,personal är personal, sedan har de ett eget privatliv, vilket jag respekterar fullt ut, men yngre paienter kanske ser det annorlunda, grundprinipen är densamma, se varje patient för den e är, och våga lite mer,av det lär man sig också.Jag lär mig av mina medpatienter - gammal som ung, ellermittemella - lika mycket som jag lär av vårdpersonalen. Det är lite win win situation eller ett ömsesidigt att ge och ta...jag vet inte, en reflektion från mig.....en enskild individ, en som tränar på att våga prata, dela med sig, men också en som mött respekt inom psykiatrin och därmed vågat öppna mig, och med det hamna back in track...

Hittade din blogg nu i veckan :) Väldigt intressant inlägg och många bra svar. Jag & min man ( som arbetar som läkaren inom psyk) startade en blogg nu i veckan dar människor kan vända sig kostnadsfritt och anonymt med frågor och funderingar om psykisk ohälsa. Jag la till din blogg som link på vår sida.

Tänkte höra med dig om du har lust att lägga till var blogg på din länklista?



www.ask-the-lacys.com



MVH

Charlotte

Hej!

Är en gammal fd. Skötare och Psyksyrra. Jag var med på den tiden då vi unga ändra systemet innifrån.



På 10 år förändrade vi gräsrötter, med pockettidningen R, m.fl. i ryggen, Mentalsjukvården till att bli ett humant och nyttigt ställe där patienter skrevs ut behandlade, där de gamla kronikerna som skapats av det gamla systemet, tränades och slussades ut försiktigt. Vi sket i Läkare och Psykiatrikerna, humanism och omvårdnad ingår ändå inte i läkarutbildningen (bara på papperet).

När vi började bli nöjda lade "dom" ner hela skiten, hela mentalsjukhuset, deras beskrivning av det dom lade ner var hur sjukhusen fungerade 10 år tidigare, men att det inte var sant visste inte folk.... Utslängda patienter tog livet av sig som flugor eller levde i misär .. och det är i det systemet som du jobbar idag.

Vi hade faktiskt ett tag möjlighet att på riktigt hjälpa människor ifrån både farmaka och sina problem.

Jag tycker ni är för veka, klart du inte är en förälder, men en person som har problem behöver personer omkring sig som skyddar individens rätt, som är humanist i en ohuman miljö. På den nivån kan man glömma överföringar och motöverföringar, problemet är basalare än så.



Det finns både kunskap och metoder, men i det nyliberalistiska samhälle vi skapat är det inte ekonomiskt att lägga ner pengar på personer som inte jobbar innan behandlingen, inom soma botar man ju faktiskt fortfarande folk. Men som du kanske läst funderar man j i Lund på att inte ge hopplösa Cancerfall uppehållande mediciner . . .

och få reagerar.

Unga reagerar idag bara på nerladning och dataöverföringslagar, men då reagerar politikerna . . . iallafall lite..

Det känns i övrigt som att du skriver lite för detaljerat om patienterna.

Skitbra blogg! Önskar bara att du skrev oftare. Det enda jag förväntade mig av personalen var respekt men det var rätt sällsynt där jag var (S:t Göran, STHLM). Läkarna var värst, ssk näst värst och skötarna minst dåliga. Kuratorn tog ändå priset. Jag HSAN-anmälde hela gänget men som väntat utan resultat. Jag kommer aldrig mer att vända mig till den svenska psykiatrin, inte ens öppenvården. Min enda erfarenhet av såväl öppen- som slutenvården satte hela min tilltro till det svenska samhället ur spel.

Ja..nu tänkte jag också dela med mig av min åsikt.

Jag är en "såndär" som jämt drar mig undan och absolut inte vill ha uppmärksamhet för jag inte vill ta andras tid.

Nån månad efter jag fyllt 18 lades jag in frivilligt på slutenvården. Jag var då yngst där, drog mig undan och försökte ta tag i mig själv och må bättre på mitt rum. Det resulterade till att många av personalen trodde att jag inte behövde så mycket tillsyn men de enda jag önskade var faktiskt trots allt att någon kom och satt vid mig ett tag osv.

I övrigt blev jag bemött av personalen på ett fint sätt. De visste att jag inte hade så bra familjeförhållanden och behandlade mig som "liten". De kan jag säga att jag behövde och uppskattade. Jag uppskattade att en skötare kom och bäddade om mig när jag frös. Så jag kommer nog fram till samma sak- allting beror på vem och situation. Ungdomar som haft taskiga familjeförhållanden behöver faktiskt någon som agerar som "mamma och pappa roll" på ett eller annat sätt. De behöver oftast någon som visar att den bryr sig och lägger ner tid på att prata och kanske ge kramar också.

Tack å hej :)

Emely

"En fråga jag gärna vill ha svar på är: Vad vill t ex. en självskadande patient att vi ska göra efter en sådan här incident? Gulla med dom? Kramas? Försöka diskutera vad som utlöste det hela? Lämna patienten ifred?"

herregud, jag blir upprörd av att läsa ditt inlägg! som du uttrycker dej, så verkar det faktiskt inte som du hamnat rätt inom vården! alla människor är olika, men att tro att människor skär sej för att man vill att andra ska gulla med en, då är man ute o cyklar! psykvården måste börja bry sej om den enksilda människan, inte försöka läka människor enligt någon mall! att man skär sej innebär oftast att man har så svår ångest att man inte vet vart man ska göra av allt det onda som man har inom sej. det är skillnad på att ge en kram o att gulla med någon, och som sagt, jag blir bara upprörd av det du skriver!

man är på en psykavdelning för att få hjälp, inte för att ni som jobbar där ska leka förälder lr kompis, vad har fått dej att tro detta? och vad får dej att tro att människor som är där vill detta?

man är på en psykavdelning för att få hjälp!! inte för att man vill att någon ska gulla med en.. men att ni som jobbar där ska bry er om människorna ni ska hjälpa, det kan väl ändå inte vara för mycket begärt??



//helena.

Om jag hade skurit mig för att få uppmärksamhet hade jag slutat för länge sen. Då hade det inte varit värt det. I min värld ska man inte dalta med en självskadepatient eller gulla med patienten. För mig är det inte heller ok att ignorera händelsen och personen. Det måste tas på allvar att man inte mår bra när något sånt händer. Man måste se att personen inte mår bra, i min värld kan man inte bara sy och sedan kasta ut patienten. Jag är väldigt instabil när något sånt har hänt och behöver någon som är en vanlig människa som bryr sig om mig en stund. Inte ynketipynkar men tar ett par minuter och är människa med mig, ser att jag är ok och tar reda på om jag kommer göra det igen.

Härlig blogg! Kul med ngn som står på "andra sidan" och kan ge sina åsikter och funderingar.



Personligen tror jag att det finns en sak som binder de flesta psykpatienter samman (ej allvarligare såsom DID, schizofreni osv)och det är "SE MIG!" "Se hur dåligt jag mår." Att någon verkligen SER och FÖRSTÅR smärtan är ovärderligt.



Vidare förstår jag ditt resonemang angående att inte vara kompis till patienten, och håller med. Liksom en lärare i skolan inte heller ska vara kompis. Men man kan bemöta patienten med värme, respekt och omtanke utan att för den skull bli värsta polaren. Men sådant handlar nog mycket om hur skötaren är som person, vilket engagemang denne har osv.



Ja det var mina synpunkter på det hela. Du är välkommen att hälsa på hos mig om du vill läsa om ännu en bitter person som spyr galla över psyk, och antingen mår fantastiskt eller skit. (Du kan ju alltid gissa min diagnos, haha! ;)



Keep up the good work!

Halkade in här när jag googlade på "hata psykiatrin". Lite komiskt. Jag har en tids slutenvård bakom mig, och därefter ett år på behandlingshem, där jag fortfarande är i behandling. Din blogg verkar onekligen intressant, och jag kommer nog sitta som klistrad när jag försöker läsa lite längre bak i tiden.



Ditt förhållningssätt till självskadande tycker jag är bra. Eftersom jag själv skadat mig tidigare kan jag utgå från egna erfarenheter. Dumma, kränkande kommentarer till någon som skadar sig på grund av att han/hon mår dåligt är absolut inte okej. I övrigt är de flesta sätt bra. Sålänge man inte skuldbelägger, exempelvis genom att säga "nu får du fula ärr", "jag blir ledsen när du gör så" etc.



Något jag har fått lära mig under det här året är VARFÖR personalen inte uppmärksammar mitt självskadande mer än att plåstra om mig. På psyk ändrades bevakningsgrad, det blev konsekvenser, personalen brydde sig ibland mer. Det uppmärksammades, och där spelar det ju inte så stor roll om det är positiv eller negativ uppmärksamhet. Beteendet vidmakthålls eftersom funktionen att människor ser fortfarande fungerar. Det som har hjälpt mig är att ha fått förklara för mig varför personalen "inte bryr sig". Tidigare blev jag bara sur och skadade mig ännu mer om ingen valde att se och prata med mig, nu förstår jag varför och väljer istället den verbala kommunikationen. Jag tror det kan vara en bra idé att förklara för sina patienter, vilken yrkesroll man än har, varför man gör som man gör. Annars kommer de ju aldrig förstå ditt beteende i situationen, och då kanske funktionen bara blir halvdan. Känner mig lite luddig, men hoppas ändå du förstår hur jag tänker.



När det kommer till kramar... Jag har två manliga terapeuter som jag kan krama hur mycket som helst, och de kramar mig hur mycket som helst. Men det tog ett halvår innan jag vågade, och de tryckte sig inte på vilket jag uppskattade. Att fråga är väldigt bra, och det kan man göra i nästan vilken situation som helst. Många som mår dåligt behöver närhet, och då kan det räcka med en hand att hålla i, eller att någon stryker en över kinden. När jag sitter i samtal med mina terapeuter och det blir jobbigt brukar de oftast bara sitta framför mig och titta mig i ögonen och säga att det är okej att vara ledsen. En hand på ett knä och en stor kram i slutet av samtalet blir som grädden på moset. Närhet kan vara så mycket mer än beröring.



Kram

Jag kommer nog aldrig att komma över traumana jag fick på PIVA (som ni bloggat om tidigare). En läkare ville hämnas för att jag under en längre tid ifrågasatte hans s.k. vård, och skickade dit mig som en näsbränna.



Jag har otaliga skräckhistorier att berätta. Historier som jag ärligt talat önskade att jag kunde radera.



Orkar inte dra dem här, då psykpersonal har en obehaglig tendens att aldrig inse sin del i det hela. Ni tvår alltid era händer. Det är rätt skrämmande att se er beklaga er över era jobb, då bråk, skrik, labila personer är något ni faktiskt ska hantera. Hela idén med era tjänsters existens är just att ni ska hjälpa dessa människor. Precis som en anställd på McDonalds får uthärda stress (trots att det inte står på anställningsavtalet), så får ni hantera lite kaos. Pallar ni inte det så säg upp er och lämna över stafettpinnen till de som kommit ihåg varför de började inom vården.



Att genomlida vistelsen där är en sak.

Att se personal beklaga sig över arbetsdagen är en annan. Jag kan lova er att ni aldrig skulle vilja vara i mina skor då jag satt där. Det var utan tvekan mitt livs värsta upplevelse, och det förändrade mig som människa. Jag gick från att ha varit fredlig och ärlig till kylig och brottsling.



Skillnaden är att jag aldrig valde att sitta där. Ni har valt era jobb.

Jag fick en räkning för att få äran att vara där.

Ni fick lön.



Fortsätt behandla folk som skit. Men sluta för fan att göra ER till offer.



PS En ur PIVAs personal brukar sätta kudden över ansiktet på tjejer som ligger i bältessängen. När de börjar spasma så slutar han. Tänkte att ni kanske ville veta ...



PS igen; En svarthyad tjej där var verkligen så empatisk och snäll som alla inom psykvården borde vara. Lär er av henne.

Känner mig själv och ser sin roll som skötare att hjälpa och inte stjälpa är det inget problem med en kram.Hela skötarrollen går ut på att lyssna och lära sig iakta.Du är där för patientens skull och inte din egen.Självklart har det stor betydelse hur väl du känner patienten,men det är alltid patienten som har rätt vid närkontakt.Låt dem krama dig om det är nödvändigt.Men åter igen du är därför att hjälpa patienten,det är alltid han,hennes ord som betyder något.Efter 20 år har jag lämnat psykiatrin på grund av många skötares,läkares oförmåga att inse att vi är där för att hjälpa och inte stjälpa.

Anna odell ett sådant fall,vem gör ett examens arbete på en psykakut,självklart någon som haft kontakt med psykiatrins värld före.

Det mest frapperande var att ingen insåg det.

Detta är psykiarin i ett nötskal oförmågan att tänka sig in i patients livssituation.

Att polisanmäla tjejen är bara att stjälpa henne.

Sen var det rätt att ta upp detta faktum med bältesläggning som inte är roligt,men tyvärr nödvändigt ont,men är en faktor som tjänar på att belysas.Åter igen försök se från patientens synvinkel.F.d skötare sankt görans sjukhus.

Camelot:



Håller med dig i allt. De som är bra inom psyk säger upp sig, bränner ut sig eller går över till the darkside. Miljön är inte gjord för att behålla de bra själarna på lång sikt.



Det som möjliggör att människomissbruket kan fortsätta är till stor del pga att det är kameraförbud. Hade jag filmat eller spelat in en bråkdel av vad jag upplevt så hade Janne Josefsson gjort på sig i byxorna. Tystnadsplikten, och det faktum att mediaeliten sällan är ute i verkligheten, där psyksjuka vistas, gör att vanvården kan fortsätta i lång tid till.

lugn jag har läst till journalist och håller på att ta upp mycket.

Du får strax läsa i tidningarna.

Har material så det räcker.

Tystnadsplikten skiter jag i.

Det jag bryr mig om, det är att det blir en bättre psykvård för de som mår illa.

Som det är nu är det bara löjligt.

Detta beror självklart på en inkompetent ledning.

Som inte har någon verklighets förankring.

Självklart blir det problem för mig.

Men gör man ingenting blir det alldrig en förändring.

Har även kontakt med media eliten som du kallar det.

Min förhoppning med mitt arbete är åstadkomma en förändring och stoppa vanvården.

camelot.

camelot

Cam:



Hör av dig om du vill intervjua en f.d. PIVA-gäst. nån dag. ställer mer än gärna upp.

Här finns en skötare till som skriver om sitt jobb!

Jag tycker man ska möta patienter med respekt och att de är lika mycket värda. Vänlighet och sunt fönuft. Man behöver inte gulla men gärna lyssna när någon vill prata och med dem som inte pratar bara fråga hur man mår. Absolut inte säga som de sa till mig du har tomtar på loftet. När jag ville prata om det som var jobbigt. Alla är vi ju olika och behöver bemötas på olika sätt. Man får vara lyhörd.

Anni

Jag blir överraskad över frågan.

Rekommenderar boken "se barnet, se dig själv" kapitel om "empatins gåta" sid 156 av Lars H Gustafsson. Bemöta medmänskligt, empatiskt "känna med dig".

nu läste jag vidare, du skrev "Något som jag hört ofta är: Istället för allt lugnande skulle en kram ibland hjälpa bättre. Det sätter mig som kille i en lite jobbig situation. Jag skulle gärna ge mina patienter en kram för att de skulle känna sig lite bättre, men problemet är: Hur vet man att man inte inkräktar på personens integritet med en kram?"

Nu behöver du läsa vad jag rekommenderade innan, lära kroppsspråk och lite till :-) Det finns sätt att veta men det är aldrig samma från en person och situation till en annan.

Jag har varit inlagd på LPT många gånger pga självskadande beteende. När jag varit inlagd har det känts som om personalen struntar fullkomligt i om jag tar livet av mig eller inte. Det gör ont att känna så.

Jag bad en natt en av personalen som satt vak att jag ville hålla hans hand när jag hade stark ångest, för det brukar lugna mig, sa det till honom, men han vägrade. Jag blev så ledsen, även arg och kände mig så oerhört ensam.

Ramlade in på din blogg och vill nu dela med mig av de jag mött på psyk!



De stället jag las in på är allmänt känt för att vara dåligt, jag var femton år, personalen (speciellt en) beghandlade mig som ett svin!



När jag hade ständig tillsyn och tex började gråta sa dom åt mig att vara tyst.

När jag skadade mig skrek dom åt mig för jag inte var villig att göra som dom sa.

En personal, kränkte mig med blickar, ord och handlingar. En kväll sa personalen till mig att jag var taskig, jag var elak mot mina vänner och jag var självisk. Jag sa emot, försvarade mig tills jag inte orkade mer. Jag sprang iväga och låste in mig på toalätten, personalen kom efter låste upp, jag satt på golvet och grät, hon tog tag i mina arm och skrek: -vad är det har för några jävla fasoner".

Olika sånna där saker utsatte hon mig för hela min vistelse. Och då kanske det inte är så konstigt att jag är rädd för all psyk/sjukhus personal. Jag var femton år.



Ojoj, skrev lite mycket, men skönt att få skriva av sig.

Du skrev inte för mycket, men tyvärr är detta psykvården i ett nötskal.

Personal som är rädd för sig själva och inte vågar prata.

Makt missbruket finns tyvärr överallt och psykiatrin är inget undantag.

Du skall vända på situationen och inse att den som hade problem var hon.

Att lägga enegi på henne är bara dumt.

Se framåt och lämna det gamla bakom dig.

Tänk på att hon är kvar, men du har lämnat stället.

Du skall lära dig att skratta åt människor som hon.

Hon är inte värd din energi.

Ha en bra dag och tänk på att våren närmar sig.

/Camelot/

Inte varit några inlägg sen 08, kommer du (bloggägaren) att skriva något mer i denna blogg?

Vore intressant att läsa.

Finns det sluten psykiatrisk vård i Västra Götalandsregionen med samtalsterapi eller är det bara ECT och droger som gäller överallt? Vi har hamnat i en elak spiral med en dotter som självmant bad att få bli inlagd för hon var rädd att skada sig och som nu fyra veckor senare gör flera självmordsförsök om dagen, går under LPT, med vak, med efterföljande repressalier (förbud för besök t ex). Hon är djupt drogad, raglar som en zombie och vill inte leva längre.

Hej.

Din blogg är jätteintressant och ditt jobb verkar verkligen vara något för mig.. Skulle du kunna skriva ett inlägg om det? Utbildning, hur lång tid det tar att utbilda sig och allt kring det? Jag skulle verkligen uppskatta det.

Hej!

Följ gärna min blogg som handlar om mitt liv och kampen för friheten utan låsta dörrar! Det skulle göra mig starkare och få mig att fortsätta skriva om sånt som ingen annan vågar ta tag i !

Erica!

jobb för arbetsvilliga



Jag har varit frisk sedan jag föddes , jag är ännu friskare idag än förut. men har varit lite små krasslig i kroppen emellanåt i det förflutna och jag hade en mycket svår barndom. Jag har inte precis som ingen annan valt vem jag födits till. Jag härmas inte och skriver inte av andra personers skrivelser. Jag har hört talas om att det finns de som har en vilja till att utöva makt och försöker göra en del andra galna och sjukdomsförklara och diagnosticera friska människor med fantasifulla inbillade metoder hämtade ifrån böcker dels från psykologins och psykiatrins område. Ni kanske kan ha hand om och jobba med att peka ut och sjukdomsförklara andra som är friska fast det inte behövs, annars kanske de förblir för friska för er. I brist på andra mer meningsfulla sysslor. Använd er av litterära symboliska metoder från böcker inom psykologins och psykiatrins område. Hör gärna av er och berätta hur det gick när ni är färdiga med jobbet.



Hälsningar Herr Frisk

Inte blivit obehagliga och arga hade räckt långt. Att vara 18, ensam och på slutenpsyk för första gången är fullt tillräckligt utan att tre (!) personer kommer in i rummet när det bara handlar om ytliga rispor. Dessutom drog de mig i håret och sa att "vi måste få ta i dig" trots att ett av mina huvudproblem är att det funnits personer som tagit rätt mycket i mig... och jag därför inte gillar när det händer även om det inte görs på ett sexuellt sätt.

Eyebidaji yutuba bovehefowu heyogupeje jomana jizeleqi, ekix tozi igoka watimibo afaj!!

Ikexuwihej uj egime boy ezepun vipixu isuy ot ekocoruqaf, aqegukuwo ebiruruz..

En sen kommentar på ett gammalt inlägg, men jaja.

När jag var inlagd och självskadade räckte det fint de gånger personal tvättade och plåstrade om. När de kände av stämningen: ibland behöver man prata om vad som ledde fram till sj-skadan och ibland behöver man prata om annat.

Det som inte hjälpte var när jag blev skälld på, när jag inte fick såren tvättade alternativt extremt hårdhänt rengjorda av en arg skötare. Inte heller alla gånger jag blev "tvingad" att spela spel eller liknande.
Ännu konstigare kändes det en kväll när en sköterska hittade mig mitt under ett självmordsförsök, tog hand om det som behövdes tas om hand om, frågade hur det kändes varvid jag ångestfyllt svarade att jag var arg på henne som stoppade mig - och sen bara lämnade mig ensam utan stöd.

En annan gång hände något liknande och skötaren pratade länge med mig. Vi började vid vad som hade hänt och slutade vid betydligt trevligare saker. Det var hjälpsamt!

oj intressant blogg kul att få läsa om hur det är från "andra sidan"
Jag kan bara tala från mig själv nu var det väldigt många år sedan jag låg inne men vid den tidpunkten så var jag ingen i stort sett, jag var en levande zombie.
Jag upplevde inläggningarna som opersonliga och kalla, personalen var ofta på sitt håll alltså inte närvarande för patienterna. Man klarade sig själv och fick sin medicin och sovrutiner.
Jag hade gärna sett att personal behandlade en som en människa och inte som ett problem, kanske pratat mer och brytt sig mer eller erbjudit samtal med någon.
Jag fick ingen samtalserbjudande ellr dylikt, läkare fick man träffa 1 gång i V och då skitstressigt och väldigt hårt bemötande...alla var så kalla bara väldigt obehagligt då man är där av en anledning nämligen för att hela ens värld har rasat totalt, man är ensam och väldigt sårbar oavsett diagnos eller tillstånd.
Jag har borderline även idag men som någon skrev ovan,, den är högfungerande men förr var det kaos och det var innan jag förstod vad det innebar, ingen hade förklarat det, ingen läkare..jag pratar nu om vrinnevi sjukhusets psykvård i Östergötland. Jag kan tycka att norrköpings vård överlag är kass, tur att man flyttat=)